Jag kan inte vara nog tacksam mot mina föräldrar. Mot mamma och pappa jag kan inte tacka dom nog och tala om för dom hur mycket jag älskar dom. Det dom har gjort för mig betyder allt för mig. De dom har hjälpt mig med har fått mig till den jag är i dag. Vad skulle jag göra utan er mamma och pappa?

Jag hade jätte stora problem när jag gick på mellan stadiet jag hönde inte alls med så jag fick gå om en klass. Tillsut blev jag placerad i en liten grupp. Inte bara det att våran lärare tyckte vi var helt borta i huvudet. Eller det känndes som att hon trodde det i alla fall. Men jag kan säga att ja hon lärde mig i alla fall och läsa så något posetivt har hon gjort i alla fall.

Men sen kom alla testerna och alla psykologiska drabbel babbel och det drabbel fick mig utevecklingstörd. Jag kunde inte se ett mönster i ett mönster så då skickade dom mig till särskola.

Ibörjan så visste jag inte alls vad det var jag tänkte det är väl ganska okej. Men det tog inte mer än en vecka tills jag insåg att det var något som inte var som det skulle med mina andra klasskompisar. Jag tyckte jag stod och stampade på samma ställe hela tiden jag tyckte att jag inte lärde mig något och jag tyckte att jag redan lärt mig detta. Varför skulle jag lära mig läsa när jag redan kunde det? varför skulle jag lära mig 2-1 när jag redan kunde det? Jag förstod ingenting. Jag kände mig så förvirrad.

Men det var inte försen jag gick andra året som helvetet brakade lös. Det kom en tjej i min klass som trodde hon var duktig och extra fröken denna tålde jag inte så jag snappade kan man säga ganska rejält. Jag var elak både i skolan och hemma men mest hemma. Alla blev utsatta till och med min ridlärare Vickis kunde råka ut för det ibland men ridningen en gång i veckan var min enda lycka. Jag kände mig så värdelös och hemsk och mamma och jag skrek på varann hela tiden det gick inte vi kunde inte prata. Den enda jag kunde prata med var pappa men mycket kunde jag inte tala om för honom. Att jag verkligen hatade allt som hade med skolan och göra visste dom nog trots att jag inte sa något.

Men så kom nog den lyckligaste dagen i mitt liv eller en av dom mamma satte mig vid bordet och sa. "Sara så här kan vi inte ha det längre." Jag visste mycket väl att vi inte kunde och jag ville inte gå i skolan och hon talade om för mig att jag skulle få byta skola och att jag skulle få gå på en kristen fri skola Immanuel skolan. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men jag minns att jag var så glad men jag lovade att jag inte skulle tala om det för någon i skolan för det var inte riktigt riktigt klart ännu. Jag sa inget till någon försen sista dagen. Det var sån lättnad och få slippa särskolan jag var så glad. Men det lämnade en del ärr och sår i mig.

Hela sommaren såg jag fram emot skolan mamma trodde jag var sjuk. Och sen när jag fick börja i skolan så fick jag hjälp för första gången fick jag höra att jag faktiskt kunde bara jag ville. Att jag var värdefull dom hjälpte mig med matten och engelskan och svenskan. Jag är ytterst tacksam till ALLA på Immanuel skolan ni är underbara och jag är glada över att ni funnits där för mig.

Och kolla var jag är nu. Jag har i alla fall ett tim jobb just nu men jag VET var jag vill och jag vet vad jag ska göra för att komma dit! Och utan er mamma och pappa så skulle jag inte vara den jag är i dag jag älskar er så mycket ni betyder verkligen allt för mig <3 tack för allt ni gjort för mig!

Jag ahr insett att jag anatgligen inte kan ha några djur när jag flyttar efter som Simon är allergisk. Det är jätte tråkigt och jag skulle hjärna ha en hund men efter som han är allergisk och han kan bli allerisk mot hunden så går inte det. Jag är ju en sån alltid haft djur och älskar att ha djur omkring mig men det är bara att inse att det inte kommer och gå.

Men när jag väl börjar plugga så kommer jag inte ha tid med en hund i alla fall. Men sen kommer ju alltid jag ha hästarna och dom kommer jag få lov att åka ut till varje dag i alla fall. Så djur kommer jag få lov och träffa i alla fall.