Jag har alltid varit en skrivande människa. Så länge jag minns har jag skrivit små berättelser om olika saker. Ja jag erkänner det har mest varit om hästar ja det har det. När jag var mindre var det ofta om att jag hade en egen häst ofta en ponny som jag tävlade med i vad? Det minns jag inte ofta hoppning men ibland i annat ofta handlade det om att jag vann allt jag ställde upp i. Och ofta var det att fly från verkligheten att ha en fantasi var det enda vapnet jag hade. Är faktiskt fortfarande. Men sen kom en mörk tid i mitt liv och mina texter blev dystra eller så var det mycket dröm grejer om hästar igen ja så var det allt för att fly från verkligheten och glömma allt som hände. Och nej det var inte bra inte ett dugg faktiskt men det var en tröst jag skrev för att trösta mig. Jag har aldrig skrivit dikter mer än när jag är deppad och nere då skriver jag dikter och tro mig dom dikterna är mörka väldigt mörka. Det är faktiskt mitt sätt att uttrycka mig skriften inte för att jag är trångtalad haha nej alla som känner mig vet att jag snackar otroligt mycket. Men också alla som känner mig vet att jag talar inte om känslor inte lika bra som när jag skriver ner dem.

Men hur kom mina två "huvud berättelser" till mig då? Jag ni kämpa för frihet alla karaktärer i den berättelsen har funnits hos mig sen jag gick i sjuan på Immanuel skolan. Det var på en lektion jag hade läst någon fantasy bok och då kom jag på allt. I början så var det inte alls som det är nu. Jag minns inte riktigt hur det är nu men det var dåligt. Men när jag gick på Gotland så dammade jag av den gamla berättelsen och då blev den något helt annat. Karaktärerna talade om hur dom var och vad det var för mig och sen talade de om för mig vad de egentligen hette. Jag tror den blir bra jag älskar den i alla fall min högsta dröm är ju att få den publicerad. Men jag är också livrädd för det måste jag säga att publicera den för det är som att lämna dina barn. Jag är rädd för att folk ska hata den bara säga åt mig att detta är skit. Det är som att någon skulle komma och säga att ditt barn är fult eller något. Så känns det med denna berättelse oavsett om jag vet att vissa kommer hata den och vissa kommer älska den så känns det ändå jätte konstigt. När jag skulle lämna in den till mina klasskompisar visste jag inte vad jag skulle göra jag ville helst sätta mig i ett hörn och gömma mig och låtsas som att jag inte var jag. Men de gillade den faktiskt de tyckte den var bra. Jag fattade inte det för sen de började prata om det eller ja poeten Per han tjatade om någon mening jag gillade inte han efter som han kunde dra ut ordet jag eller en mening och den innersta betydelsen. Det var så han gjorde med min berättelsen han fördjupade sig in på när en karaktär som heter Keil nu tyckte att en som heter Cecilia var "falsk och rå". Åh herre gud jag ville bara skjuta mig när han drog ut på det i EN timme jag trodde jag skulle somna allvarligt talat. Men jag fick veta tolkningar och vad de tyckte att karaktärerna var. Så jag kommer försöka få den publicerad men först måste jag skriva klart den. Vilket är svårt för jag kan inte släppa dem. Just nu sitter jag och ändrar igen.

Och Izabelle kom till mig när jag bodde på Gotland. Det var en dag när jag pratade med mamma i telefon på väg till affären då pratade vi om lite saker som hade hänt där hemma. Och då kom jag på att jag vill skriva om en ensamstående mamma. Det började med en rolldikt som var ja dom tyckte om den men som jag sa innan jag skriver inte dikter. Så jag gillade den inte bara karaktären. Hon är frånskild med tre barn och försöker balansera hennes liv med tre barn två döttrar en son. Allt vad det innebär sonen som hon har med sin ex man. Hon fick honom när han var otrogen mot henne och när pojken var tre månader skilde dom sig. Och allt sprack för Izabelle hon försöker vara stark för sina barns skull men det är svårt. Och nu tre år efter försöker hon jonglera livet som singel mamma och ensamstående med sonen som Johan inte bryr sig om. Hon försöker hålla god ton med Johan och hans nya fru Helena och deras son Melwin. Hon försöker hela tiden men oftast så går det inte. Jag gillar att skriva om detta för att Izabelle försöker få ihop sitt liv i en del och en annan så går vi tillbaka till när hon och Johan var lyckliga på riktigt. Hon är mänsklig hon gör misstag och älskar sina barn. Och hennes jonglerande med det vardagliga livet och allt sånt som jag tror att alla behöver.